• Subcribe to Our RSS Feed

Vad gör man när man inte räcker till?

Frågorna fanns i ett brev som ramlade in i min e-post för några år sedan och var från en vän med vilken jag haft många samtal om livet med.
Ja, vad gör vi när vi tycker att vi inte räcker till?
När det gäller relationer till andra människor, är det nog dessvärre så att vi måste konstatera att vi många gånger kommer till korta. Ibland därför att vi ganska raskt rycker på axlarna, ruskar av oss förväntningarna och går vidare. Men många gånger gör vi verkligen vårt bästa, bara för att upptäcka att vi ändå inte räcker till. Vi når inte ända fram, och vi gör både oss själva och andra besvikna.
När vi gör sådana erfarenheter, behöver vi kunna se den egna svagheten utan att drunkna i självförakt. Det handlar med andra ord om att både kunna bejaka sig själv och utöva en sund självkritik. Jag tror nämligen att det är lika destruktivt att inte kunna acceptera sig själv trots att allt man gör inte blir perfekt, som att låta medvetenheten om de ständiga tillkortakommandena göra att man slutar att ens försöka. Det första undergräver det egna jaget. Det andra leder till att man ideligen kommer att såra andra.
För mig är den kristna tron en hjälp i min bearbetning av erfarenheter av att inte räcka till. Dess utgångspunkt i synen på människan, är att vi är skapade till Guds avbild. En begynnelsepunkt som ger oss ett värde just som människor, oberoende av vår begåvning, framgång, lönsamhet eller skönhet. Ur vårt ursprung i Gud flödar också vår kreativitet, inlevelseförmåga, förmåga till och behov av närhet och kärlek.
Men, utifrån de bibliska texterna är detta inte hela sanningen om oss människor. Sedan vår gryn- ingstid är vi också fallna från vår bestämning och brustna, besmittade, kluvna. Vi bär en böjelse in mot oss själva och bort från vår Skapare och våra medmänniskor. En böjelse mot, dragning till och besmittelse av det destruktiva.
Trots denna vår dubbelhet, så förblir vi dock älskade och sökta av Gud. Något som den kristna kyrkan menar blir allra tydligast i Gud Sonens kommande till oss. Gud har i Jesu död och uppståndelse överbryggat gapet mellan oss och sig, och helat det brustna. Mot denna bakgrund kan jag som kristen både se mina tillkortakommanden för vad de är utan att förringa dem, och se att jag dem till trots är både älskad, mottagen och har ett värde.
Men, ska livet vara så?
Att det är så – Ja! Det är något ingen av oss kan förneka.
Att det ska vara så – Nej! Utifrån trons perspektiv, kan vi veta att det inte var tänkt att vara så. Något jag också tror är grunden till vår frustration, till att vi inte kan låta oss nöja med våra tillkortakommanden.
Att det skall förbli så – åter Nej! Utifrån tron på att världen är Guds värld, och att Gud har handlat i historien, äger jag ett hopp om att detta tillstånd inte skall bestå. I Jesu uppståndelse finns ett löfte om att Gud en dag skall återföra hela skapelsen till det han skapade den till.
Er medvandrare och pastor Pär